X

X

X

Livet är fint. Vicky har flyttat in. Med lite god vilja kan man nu säga att vi bor i ett kollektiv. Jag har klippt min lugg alldeles för kort (igen, jag förstår inte att jag aldrig lär mig) vilket i vanlig ordning resulterade i massiv i-lands ångest. Då är det fint att trösttitta på Amelié och dricka te med världens bästa brudar. På måndag börjar jag plugga igen. Det känns fint. Ledighet i all ära, men jag börjar verkligen bli rastlös. Och på lördag landar världens mest saknade November här, det känns mer än fint. Nu är jag sanslöst godissugen. Tänk lakritschoklad och regnbågsremmar. Funderar på att klä på mig någonting och faktiskt springa ner till Konsum. Imorgon blir en lång dag, har jag en känsla av. Massor av saker att göra! Men roliga sådana. Och så skall jag köpa en fin, fin, fin liten radio i retrodesign. Tror jag. Jag stod och vägde den brutalt snyggt designade nyutgåvan av Nationalencyklopedin i handen länge, länge idag. Tur att jag har någon form av självbehärskning iallafall. Haha. Fast jag kanske egentligen inte riktigt skall uttala mig än? Fortfarande sugen. Jag längtar efter riktig höst.

X

FÄLT
av Andrzej Tichý
är
fullkomligt
fantastisk.

X

X

Älsklingsstaden.

By Emmanuel Lévinas

"Först och främst finns just ansiktets rätlinjighet, dess rättframma, försvarslösa sätt att visa sig. Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda."

X

Snart: glasögon på riktigt (utan fönsterglas i, ett fett calvin klein-märke som inte får avlägsnas och annat som kännetecknar 'ta hem och prova'-exemplar). Om inte annat så längtar jag verkligen, verkligen, verkligen efter att kunna vakna utan den här typen av huvudvärk.

"Den äkta berusningen finns inom dig"

Jag kan omöjligt tycka annat än att det är väldigt fascinerande med människor som lyckas se så här stupfulla ut utan att vara det minsta påverkade av alkohol. (Missuppfatta mig rätt; vi har druckit. Nästan pinsamt mycket. Saken är den att det här föreställer de kvällar som faktiskt var nyktra.)

X

X

"Den här balkongen är det bästa som har hänt mig!"

-Liv

Livet är som en film och malmönätter är något av det finaste som finns. Ja, jag är lycklig.

X

Den/dem som inte tycker att jag ser ut som Ugly Bettys yngre syster skall jag älska för all tid och evighet. Haha. Nej, ärligt talat - det här ger mig ångest. Så här skall jag alltså se ut på varende föreläsning, tågstation, tvsoffa etcetera framöver. Kul. Jag försöker vänja mig vid det hela genom en kopiös mängd egofotande, som ni ser, det går sådär.

X

X

X

Nördpoäng

Och, bloggen fyller ett år idag! Hipp hipp hurra! Haha.

X

Efter att jag och Abi varit på finaste Yann Tiersen-spelningen igår hade jag en kaffespeedad vakennatt, med mig själv. Somnade någonstans runt tidig morgon. Innan dess hann jag färga håret och uträtta en mängd både väldigt nödvändiga och väldigt överflödiga saker. Det var fint. Kände mig väldigt sliten några timmar senare när det var morgon på riktigt och rummet fylldes av solfläckar dock. Verkligen.

Stadsbiblioteket är ungefär det finaste som finns.

Jag och A. utvecklade ett nytt intresse idag. Vi köpte random skivor för nästan inga pengar alls (röda 10:- och 19:-prislappar). Gick enbart efter skivomslag, bandnamn och magkänsla. Hade väldigt låga förväntningar men blev positivt överraskade. Mycket spännande.

X

De senaste fem dagarna har jag hälsat på familjen och andats havsluft i Frillesås, festivalet en himla massa på Way out west, hälsat på Filippa i hennes och Emils nya lägenhet på hisingen för första gången, sett bästa Antony & the Johnsons och ryst av lycka, missat Andrew Bird efter att ha köat i långt över en timma, nästan svimmat i nyss nämnda kö, totalt ändrat uppfattning om Lily Allen (kärlek!), sett Patrick Wolf samt en massa annat som inte var lika viktigt, sovit på ett golv och sedan sagt hej då till guldheden där jag insåg att säkert halva mitt tonårsliv utspelat sig (Vad har inte hänt i guldheden liksom? Haha.), maratonfikat och läst sjukligt många tidningar, gått på gayklubb och blivit klämd i en spårvagnsdörr. Äventyr all day long.

Mamma och finbesök från Holland i form av lille Johan.

Frillesås andades höst!

Hemma hos Filippa och Emil. Så himla fint. Jag blev helt förälskad i vardagsrumstapeten! Och köket, uggletavlan och trappuppgången.

Någonting som inte riktigt tycks ingå i vår systerrepertoar är att se bra ut på kort tillsammans. Och det här är ändå en avsevärd förbättring sedan wow förra året. Haha. Vi jobbar på det!

Bästa, bästa Antony tillsammans med Götebors Symfoniorkester. Kanske bästa spelningen någonsin. Det var så galet obeskrivligt fint. Lyckorysningar.

Lilla festivalgänget; Jenny, Emelie, Monika och Liv.

"She don't want a man man man man man, she just wants to dance dance dance dance dance"

Asher Roth som drog upp random brudar i publiken på scenen. Vi satt rätt långt bort på gräset och lyssnade egentligen inte direkt men det hela gjorde Liv och Monika helt uppspelta, varpå Liv försvann framåt scenen med min kamera för att föreviga.

Började dagen med att se Patrick Wolf, sedan följde ösregn och maratonfika.

Det här var egentligen ett väldigt fint ögonblick. Jag ville föreviga ett regnigt och dimmigt Göteborg och hela stämningen som var då; lukten av blöta kastanjelöv (höst!) och elektronisk musik från en scen intill Järntorget. Sedan ställde sig Liv framför kameran och... jag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt såg det bara ut som ett moment av olycka, regn och misär. Haha.

Tillbaka i Malmö. Hem kära hem! Utsikten från vardagsrummet/Abis rum hade förändrats avsevärt sedan jag åkte...

...eftersom de blivit klara med korgarna/spettekakorna/gatukonsten!

X

Tvättiden från helvetet, 07-11, gör oss övertrötta, flamsiga och oseriösa. Får oss att lyssna på Las Palmas-summer camp på repeat och söka svaret på vem som egentligen uppfann sugröret.

Är det ett flygplan? Nej! Är det en fågel? Nej! Är det kungen? Nej!

Malmö är en fascinerande stad. Man vet aldrig riktigt vad som väntar på vår balkong. Ibland får man en oöppnad dansk ölburk uppslängd av random generös person, ibland händer det att en okänd man bevisar att han faktiskt kan klättra upp på balkongen längs stuprännan, ibland får man syn på en cirkustransport med elefanter, ibland på en hjulande byggarbetare och ibland går man ut och möts av... det här. En avspärrad gata och en mycket märklig kreation bestående av gula slangar och en byggställning. Vad som inte syns på bilden är att det står en bil bredvid. Med en liten vakt i. Som faktiskt sitter där båda dagtid och nattid och vaktar vad-det-nu-är-för-något. Ungefär varannan människa som går förbi stannar och frågar honom vad det är för något, och sedan ser vi från balkongen hur han håller en lång utläggning om det hela. Vi har dock ännu så länge inte lyckats uppfatta vad han säger. Nu under natten går han varje gång någon kommer farligt nära den mystiska saken ut från sin lilla bil, för att se till att allting är okej och att personen ifråga inte kommer på tanken att vandalisera. Haha. Det är så sött, och så sjukt. Imorgon skall jag ta reda på vad det är för något!

X

X

X

X

14/8 skall jag se Antony & the Johnsons i Göteborg
17/8 skall jag se Yann Tiersen i Malmö
18/8 skall jag se Thåström i Malmö

Gotta be musikaliskt sett bästa veckan någonsin.

X

X

The pianist

Det känns som en sådan film som de flesta redan sett, men jag kände bara till namnet fram tills ikväll. Då jag råkade slå på tv:n samtidigt som den började. Jag var helt fast. Satt som naglad framför tv:n i de två och en halv timmarna den pågick. Kunde inte ens förmå mig att gå och hämta någonting att dricka och sådana saker annat än i reklampauserna. Övervägde inte ens att stänga av eller byta kanel då det uppstod tekniska problem med texten som gjorde att den var osynkad med säkert över en halvtimma, vilket jag under nästan alla andra omständigheter definitivt skulle ha gjort. Helt fängslad. Jag har aldrig någonsin blivit så berörd av en film tidigare. Den berörde mig mer än alla andra andra världskriget-relaterade filmer jag någonsin sett. Och mer än Ett hål i mitt hjärta, som jag tidigare ansett vara den film som berört mig mest. Så obeskrivligt briljant, det finns inga ord. När den slutat kände jag mig omtöcknad. Mötte ett fullkomligt rödgråtet ansikte i badrumsspegeln. Gosh. Den borde visas i alla skolor; i varenda högstadium, varenda gymnasium. 

X

Om jag var popart; rufsig och sönderfrätt.

X

Mornarna som följer sena nätter med gigantiska skuggfigurer på somvrumsväggarna och nattklubbsljud från grannbyggnaden:

Vaknar runt tio-elva med sömngrus i ögonen. Abi småangstar lite över det faktum att vi sover bort hela förmiddagarna. Jag, som till skillnad från henne inte haft konsekventa gå upp klockan 04.30-rutiner det senaste året, är aningen för förslappad för att ens överväga att det inte skulle vara helt okej att sova så länge. Dricker morgonkaffe med sugrör i neonfärger som jag impulsköpt. Äter frukost ackompanjerat av musik ur datorer med kasst ljud. Håller ett öga på världen utanför köksfönstren; småfascineras av farbröder med pressveck på byxorna, piprökare, ghettokids, den enorma mängden par, grannar med hund vi börjat känna igen och diverse andra människor.

Dagen då jag fick nog av nyckelpigor

Blir så väldigt bortskämd med fina dagar här; varje dag är ett mindre äventyr. Idag har tillbringats i hamnen. Efter en lång promenad kom vi fram till en tokfin plats vid havet. Där vi åt falafel. Sedan upptäckte vi nyckelpigorna. Nyckelpigor precis överallt - nyckelpigor som klättrade upp på ens ben, flög in i väskorna, nyckelpigor i luften, på marken, i håret, på kläderna, på armarna. Överallt. Massakrerade nyckelpigor och nyckelpigsblod på marken, man kunde omöjligt sätta foten någonstans utan att trampa på levande eller redan döda nyckelpigor. Vilket slutligen, efter ett från min sida mycket tappert men misslyckat försök att ignorera det hela och koncentrera mig på att läsa Johnny Panic, fick oss att överge den tokfina platsen och vända om. Några timmar senare gick vi till Konsum för att köpa godis, varpå vi märkte att det pågick någon form av endagsfestival i bästa folkets park (Efter att ha guidat två flummiga reaggemänniskor genom godisdjungeln. Haha. Det är förresten roligt - hur mycket vi tvingats prata engelska de senaste dagarna. Massa turister!). Vilket, så klart, ledde till att vi fastnade där. Tills sista bandet slutat spela. Mys. Mitt under en låt av något svårkategoriserat och rätt brötigt band råkade vi vända oss om, och fick syn på en fullkomligt oskygg liten vildkanin en halvmeter från oss. Mitt bland alla packade människor! Märkligt, och fint. Nu är vi nyligen hemkomna igen. Gosh, jag verkligen älskar att bo här. Kan inte ens minnas sist jag kände så här starkt för en plats så snabbt.

X

Please don't strip my mind

X

Filippas foton, från dagarna hon var här.

Regnmorgon. Äntligen lite oväder och kyla, det känns efterlängtat. Jag känner mig seg. Har sovit lite och dåligt. Gav upp det där med tidig sömn någon gång runt ett igår och ägnade mig istället åt att sitta på fönsterbrädan i köket och andas nattluft, konsekvent bara lyssna på Bruce Springsteen, dricka te och försöka strukturera upp en mängd skavande tankar om saknad, avstånd och allt sådant där. Abi, den jävla galningen, gick ut och joggade klockan o8. imorse. Hade gjort en deal om att hon med alla tänkbara medel skulle försöka få upp mig vid samma tid, men är såhär i efterhand väldigt tacksam att hon lät sig blidkas av mitt gruffande "Jag sover nog lite till ändå...". Är verkligen trött. Vi, jag och Abi alltså, har förövrigt anmält oss till sex månader av pardans. På impuls. Det är så sjukt olikt oss att det numera räcker med att en av oss säger ordet foxtrot för att vi skall bryta ihop i skrattattacker. Haha! Det blir ytterst spännande att se vart det hela tar oss. Nu skall jag skriva brev till Sigge. Tjohej, tjoho.

X

Idag är en bra dag. Vi har lokaliserat stadsbiblioteket som jag med min förkärlek för tinnar och torn och slottsliknande byggnader tyckte var helt obeskrivligt fint! Och vi har gått omkring i slottsparken och förundrats, gått tillbaka hem och köpt all den bästa glassen i konsums frysdisk (förutom kaktusglassen, den var slut) – nu har vi ett litet lager av violglass, citron&lakritsglass och chilichokladglass. Underbart. Vi har även lyckats hitta AAA-batterier efter några dagars halvt oengagerat letande. Vilket innebär möjlighet att isolera sig med mp3-musik igen. Det var verkligen saknat. Jag kände mig alldeles nyfrälst när jag lallade omkring med hörlurar och massor med ny musik på högsta volym i lägenheten. Lite som mormor, när hon för några år sedan för första gången lyssnade på musik i den typen av musikspelare. David hade hjälpt henne hur länge som helst med den tekniska biten och hon hängde inte riktigt med där, men var verkligen helt frälst när hon väl lyssnade och sa väldigt högt -så där som man gör när man försöker prata samtidigt som man lyssnar på musik i hörlurar- att det kunde liknas vid att gå ner i en bassäng med alldeles lagom varmt turkosa vatten. Haha, så söt. Ungefär så kände jag mig nu när jag återförenades med min högt älskade mp3. Sedan dess färgas hela idag av Ladytron och Keane. Och min längtan efter ensamma nattpromenader har ökat till det enorma.

What you touch you don't feel

Do not know what you steal

Destroy everything you touch today

Please destroy me this way

X

Idag har vi bott här i en vecka. Bortsett från igår, då hela dagen dominerades av bakfylla, har varje kväll inneburit onykterheter, ett virrvarr av vin, öl och granatäppledrinkar, balkongpartyn, krogkvällar, nattklubbsnätter och fylleförtroliga samtal. Nu har vi börjat känna att nej, enough is enough. Nog med dekadens! Vilket istället har aktiverat en längtan åt det rakt motsatta; ställa väckarklockor och gå upp tidigt – vända tillbaka dygnet och se till att verkligen få saker och ting gjorda. Idag har vi varit superkonstruktiva. Köpt allt vi kunde komma på till vårt lilla lager av basmat. Spenderat timmar på triangeln och köpt nästan allting på den långa listan av saker att införskaffa. Plus en del annat inte lika nödvändigt, som ett par fantastiska skor jag föll för direkt. Väl hemma med nyinförskaffade gardinfästen har jag gett mig fan på att äntligen få upp mina gardiner. Jag är ingen praktisk människa. Jag är rätt medveten om det. Teori och tanke – that’s what I do. Praktik och handling – det är sådant jag har Filippa till. Haha. Nej gud, det låg nästan för mycket sanning i det där för att det ens skulle vara roligt. Jag är fullständigt handikappad när det kommer till praktiska saker. Hur som helst, jag skulle sätta upp gardiner. Det gick under lång tid och en mängd tysta svordomar. Samtidigt försökte Abi spika upp en hängare för sjalar och halsdukar i rummet bredvid, förmodligen med liknande resultat - det enda jag hörde mellan hamrandet var att hon då och då argt vrålade ”Kuk!”. Men, nu sitter gardinerna uppe i alla fall. Det ser helt klart lite besynnerligt ut. Gardinhängarna är egentligen för långa så de korsar varandra på ett hyfsat osmidigt sätt. Jag struntade i att sätta i alla skruvar i gardinfästena och tog istället bara de översta. Jag var tvungen att klippa av rätt mycket för att få dem i rätt storlek och lyckades både klippa väldigt hackigt och göra den ena en aning kortare än de andra. Etcetera. Jag ger dem… två dagar innan de ramlar ner igen.